Ovanligt vanlig

Igår var jag på föreläsning. Ett assistansbolag i samarbete med SEB(!) anordnade en inspirationsföreläsning med Mikael Andersson. Jag känner inte Mikael privat, men jag har läst hans bok Armlös, benlös men inte hopplös.



Min inställning är ambivalent. Mikael är en galet positiv person.
Det är inte jag, det kanske är därför det han säger inte riktigt landar väl hos mig. Han är en stark kille.
Så stark att han har tränat upp sig både fysisk och psykiskt sina 47 levnadsår, såpass bra att han numera klarar allt själv. Och det är ju bra. För Mikael. Mikael är mycket noga under föreläsningen med att påpeka att han inte gör sig till tolk för andra personer med funktionsnedsättning. Det här är berättelsen om hans resa, om hans beslut och om hans utveckling. Återigen - bra för Mikael!
Det jag har problem med är det klämkäcka, det heroiska i Mikaels bok såväl som hans föreläsning. Mikael får komma till tals och berätta om sin resa därför att han bokstavligt talat slagits med sin funktionsnedsättning och kommit ut som segrare. Han berättar om att han numera klarar precis allting - till och med resa runt i landet och Norden helt utan assistans. Assistent hade han förut vid resor, men så kom han fram till att hon bara varit med "som en trygghet" så då gjorde han sig av med henne.
Han berättar på föreläsningen om hur han för 20 år sedan vann en stor seger när han första gången kunde klara sig själv på en offentlig toalett. Det tog halva den dan typ, men han klarade det! Och så där höll han på under hela föreläsningen. Visst blir man imponerad av allt det Mikael säger.
Samtidigt vill jag bara fråga: Varför? Han kommenterade att han ofta får frågan om han inte tycker om personlig assistans. Det gör han säger han. Och klarar han sig bra utan - fine! Problemet är att när t ex handläggare från Försäkringskassan ser och hör en föreläsning med Mikael Andersson, så är jag rädd att ribban läggs där: Kan han så kan andra.

Om någon vill ägna halva sitt liv åt att träna upp sig så att man kan raka sig själv även om man inte har några armar(ännu en anekdot ur Mikaels liv och föreläsning), så visst - men för egen del vill jag välja annat i mitt liv att fokusera på.
Jag vill inte spendera en timme varje dag med att ta på mig strumporna, när det tar 10 sekunder med assistans.
Jag vill heller inte att det ska vara så att de enda personerna(med funktionsnedsättning) som får en plattform och en möjlighet att föreläsa är superhjältar.
Jag är ovanligt vanlig och jag har också ett existensberättigande och ett bra liv - TACK VARE personlig assistans!
Kommentarer
Postat av: Olof Hammar

Jag håller med dig till 100%.

2012-01-02 @ 15:46:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback