Innan jag för några år sen läste en 10-poängs sommarkurs i juridik på Stockholms universitet så trodde jag att analogt var när en klocka hade visare istället för digitala siffror.

På kursen fick jag lära mig att inom juridiken händer det alltsom oftast att man använder en lagparagraf analogt, vilket betyder att en lag kan bli tillämplig även i en liknande situation där det saknas direkt lagrum.

Jag har tänkt mycket på det där nu när diskussionen om niqabens vara eller icke vara i klassrummen diskuteras flitigt efter DO:s dom.

Först och främst så tycker jag det är att göra ett sopberg av ett dammkorn, eftersom situationen med en niqab-bärande elev är oerhört sällsynt och inte i första hand borde vara det som manar till action hos politiker när det gäller utbildningsväsendet.

Sen är det det här med tillämpningen. Flera ledanden politiker inom Alliansen -  och jag läser att även Socialdemkraterna sneglar åt det hållet - menar på fullt allvar att man måste kunna se varandra i ansiktet för att kunna bedriva undervisning och man vill nu se en lagändring.

Jag har då ställt mig frågan hur det går med synskadade lärare, som inte kan se sina elever? Eller synskadade elever som inte ser sin lärare?
Reaktionerna på mina påståenden om att detta är situationer som man skulle kunna tolka på ett liknande sätt som med niqaben har inte låtit vänta på sig.

-Så går det ju inte att resonera, det blir ju bara löjligt. Typ.

Men jo, hävdar jag, det går visst det! För om man från lagstiftarens håll säger att en förutsättning för att undervisning ska fungera är att elev och lärare kan se varandras ansikten, så får det andra konsekvenser också, förutom att man i klassrummet får bort ett skrämmande stycke tyg!

Distansutbildning via internet är en annan sådan företeelse som inte heller skulle tillåtas med en lagstiftning som grundar sig på att man måste kunna se varandras ansikte i en utbildningssituation.

Sen funderar jag på en annan grej: Integrationsminister Erik Ullenhag sa i TV idag(fritt ur mitt minne) att det är bättre att säga ifrån redan i utbildningen att niqab inte är tillåtet, eftersom dessa kvinnor ändå kommer att få det oerhört svårt på arbetsmarknaden.

Med den logiken skulle jag och många andra personer med funktionsnedsättningar inte heller ha tillåtits ta upp en plats på komvux, universitet och högskolor eftersom många av oss även efter utbildning inte får jobb.

Den som vill kalla mitt resonemang löjligt  - varsågod.

Men jag lyfter åtminstone näsan och ser lite längre fram än till nästa billiga politiska poäng!

Nu är förhandlingarna kring hur kommunen ska styras de närmaste fyra åren klar.

Att (V)i valde att ställa oss utanför stod klart när vi insåg att vi numera är det enda vänsteralternativet i kommunen och det enda partiet som konsekvent, både före och också faktiskt efter valet, står för en politik som inte på några villkors vis vill se allmännyttan säljas ut!

Dock kan man genom att läsa den plattform som s, mp, c och kd nu presenterar konstatera att de i vart fall lite grann har tagit intryck av de värderingar vi står för, men med ett par viktiga ändringar:

Mitten-högerkoalitionens politiska plattform 2010-11-24:

”Sundbyberg är en stad med mycket goda förutsättningar. Den som bor här har tillgång till de bästa kollektivtrafikförbindelserna i landet, ett stort utbud av bostäder och dessutom en unik kombination av småstad och storstad med tillgång till fin natur. Staden är skuldfri och vi har en låg skatt.”

Vänsterpartiets kommunpolitiska program maj 2010:

”Sundbyberg är idag en bra stad att bo i. Den som bor här har tillgång till de bästa kollektivtrafikförbindelserna i landet, bra skolor, ett stort utbud av kommunala hyresrätter, en äldreomsorg i utveckling och dessutom den unika kombinationen av storstad och småstad i ett.  För de allra flesta innebär detta att Sundbyberg är en stad man kan vara stolt över.”

 

Nu väntar ett oerhört viktigt oppositionsarbete och framförallt ett mobiliseringsarbete bland medborgarna, utanför fullmäktigesalen!

 

 

 

Nu har det hon lämnat. Mona Sahlin. Om det är av fri vilja eller om det var framtvingat har jag ingen åsikt om, men det lilla jag hittills har erfarit av politiken så är sakfrågorna ofta sekundära och maktspel, fulspel är det som blir det viktiga.

Bloggvärlden svämmar över av analyser nu efter avhoppet, så jag avstår.

Jag väljer att visa Mona Sahlins absolut bästa tal, från Almedalen i somras.

Det är långt, men det är väl värt varenda sekund:

Vi hade umgåtts på avstånd i jättemånga år. Det senaste året blev vårt umgänge mycket mer intensivt.

Vi trivdes i varandras sällskap, hade givande, roliga diskussioner.
Ibland tyckte vi inte alls lika och kunde tjura en del, men grundvärderingarna delade vi så det löste sig alltid.

Många i omgivningen tyckte att vi borde intensifiera vårt förhållande. Jag tvekade, samtidigt som jag såklart kände mig smickrad när jag förstod att du också ville vara mycket mer med mig.

Vi flirtade allt intensivare och började till slut ta på varandra allt mer när vi sågs. Tankarna på dig fanns kvar långt efter att mötena tagit slut. Jag ville verkligen också nu. Jag kände det mer och mer inom mig - att du var den jag faktiskt velat ha hela livet!

I mitten av september blev det bestämt. Vi var ett par nu. Alla fick veta det och många gratulerade mig. Nu var det allvar. Ganska snart efter tillkännagivandet började det dock gunga en del.

Vårt förhållande utsattes för hårda prövningar, en del snack bakom ryggen förekom, många besvikelser, men både du och jag visade varandra och omvärlden att vi minsann var ämnade för varandra!

Kvällen då den stora officiella debuten skulle äga rum närmade sig allt snabbare. Vi kände på varandra allt intensivare. Slutligen måste det bara ske!

Och så plötsligt var det över! Lika fort som det hade börjat, lite fort tog det slut.

Jag fattade verkligen ingenting! Var det såhär det var? Så jävla snopet! En knapp halvtimme, sen tyckte du att det var bra - i alla fall för nu.

Jag klädde på mig medan miljoner tankar och känslor tumlade runt inom mig.
Jag gav mig ut i den kalla novemberkvällen och åkte hem, förvirrad.

Vad jag pratar om? Mitt förhållande till politiken och min debut i kommunfullmäktige ikväll. Vad trodde du?!



Foto: Marielle Andréasson Nakunzi

Jag är politiskt engagerad, men det vet du ju redan, om du följer bloggen lite nu och då eller varenda dag.

Just i detta nu är det oerhört påfrestande, jobbigt, pirrigt, spännande och ovisst
- och alldeles, alldeles UNDERBART att pyssla med kommunalpolitik!

Inget är klart och allt ligger fortfarande på möjligheternas smörgåsbord.

Hur det än blir i slutänden, så stärks jag av de diskussioner som vår partiförening har haft och fortsatt har.
För oss är inget samarbete i världen värt att vi säljer ut ryggraden i vår politik, i jakten på maktpositioner!

Ingenting blir värt nåt, om vi sviker det vi själva tror på och i processen även dem som tror på oss!

Idag hade jag möte med kommunsekreteraren och vaktmästaren som sköter om möbleringen i fullmäktigesalen i kommunen. Här har vi inget jättestort kommunhus, med stor fullmäktigesal, utan det är en skolaula som får ändra skepnad en gång i månaden. Nu när jag har gjort entré i fullmäktige, så poppar det ofrånkomligt upp en massa frågor. De flesta har med praktiska ting och tillgänglighet att göra. Alla jag har pratat med har varit mycket tillmötesgående - något som både gläder och förvirrar mig.

Bland annat pratade vi om de automatiska dörröppnarna. I entrén till utbildningscentret finns det dörröppnare, men när vi kom dit idag så funkade de inte. Det visade sig att huvudströmbrytaren till dörrarna var avstängd - antagligen för att inte eleverna ska använda dörrarna som karusell eller nåt. Men det får ju till följd att lärare, elever och föräldrar inte kan nyttja dörröppnarna.

Vidare fanns det ingen automatisk dörröppnare till aulan, men det fick jag veta skulle beställas och sättas upp.

Jättebra, men återigen, märkligt.

Senaste gången jag var i just den här byggnaden var när äldsta bonussonen, som då gick där, slutade 9:an - för 4 år sen!

Jag vet, eftersom jag sitter i Kommunala Handikapprådet, att just denna skola har varit aktuell när det gällt att installera en hiss mellan våningsplanen på skolan. Vilka diskussioner vi(brukarorganisationer) har haft med politiker och tjänstemän om just denna skola och tillgängligheten!

Nu, flera år senare, när jag tagit plats i kommunens högsta beslutande organ, då är tillgänglighet ingen fråga som ska dras i  långbänk och tjatas i åratal om - nej, det ska fixas NU.

Jag kanske inte ska skåda given häst i mun - men man undrar ju ändå..........

Sitter och lyssnar på Lasse Winnerbäck. Han är min husgud kan man säga.
Det finns alltid något att hitta i någon av alla hans texter.

Den låten jag oftast kommer tillbaka till är "Nånting större".
Bland mycket annat i texten finns stroferna: ."...//tomheten efter explosionen..// och
"..Härunder askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större...//.

Precis så känns det!

Trots att det i viss mån var väntat och troligt att Sverigedemokraterna skulle ta plats i Riksdagen, så känns det jävligt tungt. SD har även tagit plats i Kommunfullmäktige här där jag bor och det känns också oerhört märkligt och som en tomhet efter explosionen.

Eftervalsanalyserna haglar tätt nu, både i media och bland vännerna på facebook och i fikarummen. Alla har sin lilla teori om varför och hur det hemska kunde hända.

Jag har min teori jag också:

Sverige är så marginaliserat nu, av väldigt medveten högerpolitik. Vi som folk och nation har från högsta ort blivit sorterade i "vi och dom". "Vi" är de lyckade, de som har jobb, välartade barn, villa, vovve, semesterhus på Österlen eller i Skärgården och som har en välpolerad tandrad att visa upp. "Dom" - det är de som gärna vill ha det som "vi" har, men som inte når dit hur de än stretar på.

I sprickan mellan "vi" och "dom" letas det syndabockar och vilka passar bättre att peka finger och anklaga än dem som inte alls ser ut som vi?!

Men nu ska jag sluta analysera och börja AGERA.

Från min plats i kommunfullmäktige och via mina andra plattformar kommer jag att, från och med idag och tills hela Sverige ser Kejsaren i sin nakenhet, kämpa, kämpa, kämpa för ett Sverige där vi ser på varandra med glädje och tillit och förväntan och inte med avund, ilska och hat!

Härunder askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större! Ska du med?

Efter att ha legat i sängen i två dagar, i vad som närmast får betraktas som någon släng av vinterkräksjukan, är jag nu "på benen" igen och redo för Bryssel.

Vänsterpartiet i Sundbyberg åker till Bryssel, för att besöka vår parlamentariker, Eva-Britt Svensson och för att arbeta med valplattformen för kommunvalet. Det ska bli oerhört spännande! Som vanligt jobbar Conny som assistent så vi passar på och får en liten weekend-resa tillsammans också. Mysigt.

När jag och Johan inför resan pratade tillgänglighet, framkom det att det nog inte står så bra till med den i Bryssel(heller). Bland annat kan det bli svårt för mig att åka med bussar och tåg, så istället får jag nog åka runt med taxi. EU erbjöd sig att betala mina extra utlägg om jag kunde visa intyg på att jag verkligen behövde min rullstol!!
OK!! Vad ska man säga?!

Toaletterna är jag också lite oroad över. Men mina njurar i den konditionen de är i, behöver jag toalett ofta och snabbt och jag är inte helt säker på att det finns i EU-parlamentet.

Connys reaktion: "Det måste väl för fan finnas DÄR! Om inte så ringer vi TV4 och tidningarna och ALLA!"

Man måste älska den mannen!

Igår var det Internationella kvinnodagen. 100 år av kvinnokamp firades både här och där.

Jag slås av hur lika kampen för mänskliga rättigheter är, oavsett vem det är som kämpar; svarta, kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar.

Efter andra världskriget fick vi de mänskliga rättigheterna på pränt i ett antal artiklar. Det borde ha räckt där.
Det gjorde det inte. Istället följde mänskliga rättigheter för kvinnor i ett särskilt dokument, för barn i ett annat dokument och nu senast för personer med funktionsnedsättningar i ytterligare ett dokument.

Sverige har skrivit på alla de här dokumenten, som den duktiga eleven längst fram i klassen vi gärna vill vara.

Och visst, vi har nått en bra bit på väg, men det är långt, långt kvar!

En förutsättning för förändring är synliggörande. I helgen var jag på Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens. I Verksamhetsplanen för 2010 stod uppräknat en massa områden vi vill arbeta med för att förändra och förbättra. Men inte en stavelse om personer med funktionsnedsättningar eller de mekanismer som gör att vi som lever med funktionsnedsättningar så ofta exkluderas.
Efter lite diskussioner(bl a för att den officiella motionstiden löpt ut) fick jag till slut majoriteten av församlingen med mig på att "funktionshinder-frågor" är något vi i partidistriktet Storstockholm ska arbeta med.

Nu räcker det ju inte att synliggöra saker och ting - det måste till handling också, men myrsteg, myrsteg.

Jag tror på förändring och jag tror på att genom att jag engagerar mig politiskt och på andra sätt, så kan jag förändra!

Kalla mig gärna idealist - det är jag stolt över att vara!

Politiskt aktiv har jag egentligen varit i hela mitt liv. Partipolitiskt bara ett år. Politik är roligt! Politik är förändring och förbättring. Politik är segdraget, tröttsamt, jobbigt men alldeles alldeles UNDERBART!


Jag har varit intressepolitiskt aktiv, med funktionshinderfrågor sen jag var 10 år och startade barndisco i RBU-Halland, eftersom jag tyckte att inget gjordes för oss som var under 15 år.

Under mina år som aktiv har jag på nära håll, främst de senaste åren, kunnat se att det som kommer ur min mun i form av åsikter om förändring faktiskt också i praktiken leder till att saker och ting ändras till det bättre! Det är en oerhörd morot och ger ett otroligt driv!

Samma sak nu med Assistansuppropet! och STIL - det vi säger lyssnas på!

Nu är det lite mer än 7 månader kvar till vad jag skulle vilja kalla vår tids viktigaste val! Vill vi fortsätta att ge marknaden makt över människan med ökade klyftor mellan dem som har och dem som inte har, som följd eller vill vi att Sverige återigen ska bli solidariskt där devisen: "Var och en efter förmåga - Var och en efter behov" blir ledstjärna?!

Mitt svar är solklart och det jobbar jag stenhårt för! Det jag gör, gör skillnad och det DU gör, gör också skillnad! Tro inget annat!

I förmiddags såg jag partiledardebatten i riksdagen. Det märks att det är valår! Debattklimatet hårdnar, argumenten är mer slipade och gliringarna är fler och skarpare.

I debatten fanns det något för alla potentiella väljare: arbetsföra, arbetslösa, sjuka, pensionärer, ungdomar, klimatmedvetna.......

Det som dock lyste med sin frånvaro var personer med funktionsnedsättningar. Nu är ju inte vi någon homogen grupp, så vi faller ju in i många utav de där andra kategorierna också och borde därmed räknas med där. Men så ser ju inte verkligheten ut!

Statistik som DHR har tagit fram visar att fyra av tio personer med funktionsnedsättning har jobb - inte mer! Och att enbart 2 av 10 har jobb utan någon som helst insats( t ex lönebidrag). Siffrorna är visserligen framtagna för några år sedan men det visar sig vara samma siffror oavsett konjunkturläge.

Arbetsförmedlingen har också gjort en undersökning som säger att hälften av de offentliga arbetsgivarna kan tänka sig att anställa en person med funktionsnedsättning, medan på den privata sidan är siffran 40%. Arbetsförmedlingen verkar tycka att det här är bra!

Min egen arbetsförmedlare sa, när jag hänvisade till undersökningen: "Ja men då blir det ju en utmaning för dig att hitta de 60 som är villiga att anställa dig!" Okej, bra!!??

Visserligen så finns det ju lagar som ska motverka diskriminering på arbetsmarknaden, men hur ska man kunna bevisa att någon sådan har skett om det inte i princip sägs öppet - och det är ju arbgetsgivaren för smart för att göra såklart!

Många jobb kan jag inte ens söka eftersom jag inte kommer in i lokalen!

De rödgröna är heller inte klockrena när det gäller dem som står långt ifrån arbetsmarknaden:

• Förtida pension ska bara kunna vara ett alternativ för den som är över 58 år först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation. Det ska alltid vara möjligt att bryta en förtida pension för att arbeta.

Jag är verkligen ingen vän av att personer per automatik blir pensionärer - jag blev för övrigt pensionär när jag var 16 år - sen fick jag bevisa min arbetsförmåga!
Men jag undrar vad de här människorna, som inte får jobb, mycket pga bristande kunskap och dålig attityd hos arbetsgivarna, ska leva på, om de befinns vara för bra för att vara pensionärer(eller är under 58 år) men pga fördomar förvägras arbete?!

Vart ska jag ta vägen?! Jag är ABSOLUT inget offer, det vill jag vara väldigt tydlig med, men jag slåss mot attityder och fördomar - och mot DET hjälper inte den bästa universitetsutbildningen i världen!

För att motverka det krävs politisk vilja att se att fördomar och attityder är den stora bromsklossen som hindrar många av oss att få ett arbete. Det krävs också annat än konsensus - det krävs åtgärder.

Bokstavligt talat är jag insnöad! Kommunen däremot är mer bildligt talat insnöad. Undrar egentligen vilket som är värst.....

Nåja, jag kan bara återigen konstatera att alla de vackra orden om tillgängäglighet, som både politiker och tjänstemän svänger sig med, är oerhört lite värda så fort den där förhatliga vita massan kommer uppifrån!

Vi går in i det nya milleniets andra 10-årsperiod alldeles snart.

Hur länge ska det dröja innan beslutsfattare BÖRJAR TÄNKA?!


Min port, sedd utifrån



Bilen är också instängd

På tal om de senaste dagarnas diskussion om, av och med Paul Ankas allt annat än intelligenta hustru, Anna, så kom jag att tänka på ett citat från hennes namne, Arne Anka: Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter.

Göran Hägglund var snabbt ute idag och o-inbjöd Anna till KD.

Det finns tydligen en gnutta vett i den karln också - jag har annars varit tveksam rätt länge.

Men cynikern i mig tar över och jag konstaterar att det inte är plötsligt utfall av hederlighet, folkvett eller intelligens som slagit till socialministern - det är populism och insikten om att han ligger rätt brunt till(ja, kopplingen var medveten!)




Bilden är ett arresteringsfoto - Anna blev arresterad efter att bråk med maken Paul tidigare i år.
Allt är inte guld i paradiset tydligen......

För snart ett år sen medverkade jag i ett program på TV4, Halvtid med Reinfeldt.

Meningen med programmet var att halvvägs in i mandatperioden se hur långt Alliansen kommit med sina vallöften. Jag skulle representera alla dem som, arbetsmarknadspolitiken och löften till trots, inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. Jag minns att Fredrik Reinfeldt himlade med ögonen efter inslaget med mig och att han sa:
"Ja, vad var problemet? Ni talar här om den halva miljonen människor som står längst ifrån arbetsmarknaden!" Daaaahhhh....!!! Ja just det!

Den gruppen jag tillhör är visserligen totalt konjunktur-okänslig - de flesta personer med funktionshinder(ca 8 av 10) får inte jobb i alla fall. Och när det dessutom är en icke-fråga för politikerna, ja, då kan man inte räkna med nån förändring heller.

Det senaste i raden av bevis på detta är TCO:s undersökning som redovisades idag.

Där säger 6 av 10 chefer att de inte kan tänka sig anställa en person som varit långtidssjukskriven
och varannan chef säger samma sak om långtidsarbetslösa.

Så vad har vi då att se fram emot undrar jag?

Nu har han gjort det igen. Vår utbildningsminister Jan Björklund presenterar idag ett antal punkter för att få bukt med "den svenska flumskolan". Varifrån kommer det uttrycket egentligen?

Det senaste utspelet är att man inte ska få läsa upp betyg på KomVux. Det betyder alltså att om du av någon anledning inte klarat skolan så ska du minsann inte få en chans senare i livet heller! Alliansens recept mot ungar som inte klarar skolan blir att tvinga dem kvar ytterligare ett läsår och därmed förlänga skolplikten till 17 år.

Är det bara jag eller är det inte ett samhällsproblem snarare än ett individproblem om barnen inte klarar skolan? Alliansen har sen de kom till makten verkligen "pin-pointat" den enskilde och hotat, straffat, sanktionerat så till den milda grad att vi snart sitter där allihop i ett hörn; nedtryckta och utsatta.

Läste idag att 45.000 färre har ansökt om sjukpenning detta årets första månader, jämfört med samma period förra året. Betyder det att folk har blivit friskare nu och att fuskarna har åkt dit? Knappast va? Det betyder att folk går till jobbet med ångest, värk, förkylningar och vinterkräksjukan - när man mest av allt skulle behöva vara hemma och kurera sig.

Vad är det för samhälle vi lever i nu och som Alliansen gör allt för att underblåsa?! Sköt dig själv och skit i andra??

Jag ställer inte upp på att bo i ett sånt samhälle och jag hoppas inte du gör det längre heller! Kräv förändring 2010!

Nu är det inte många dagar kvar. Den 7 juni är det val till EU-parlamentet. Igår sa de på tv att 80% av svenska folket inte kan namnge en enda av kandidaterna. Jag kan flera stycken och inte enbart från mitt eget parti.

Det är en rättighet att få gå och rösta, men det är också en demokratisk skyldighet att ta reda på fakta, ta reda på vad de olika kandidaterna vill och står för och det en förbannad skyldighet i en demokrati att gå och rösta.
Att säga att man inte vet nåt om nåt är inte en godtagbar ursäkt tycker jag.

Nu låter jag nog arg och vresig och egentligen är det väl kanske inte det smidigaste sättet att få folk till valurnorna
den 7 juni, men det struntar jag i!

Huvudsaken är att du röstar!

Det går inte att sitta hemma vid köksbordet och tycka en massa, men ändå inte ha gjort sin egen röst hörd.

Om du inte tror att just din röst är värd nåt - tänk om!

Du, Johan Pehrsson(Fp), spelar extrema högerkrafter rakt i händerna med ditt uttalande om utegångsförbud.

Både "världens bästa skola" och den beryktade "arbetslinjen" har satt sina spår i Rosengård. Det har också en undfallande bostadspolitik, som enbart gynnar dem som vill och framför allt har råd att köpa sitt boende.

Ta ansvaret för det, Johan Pehrsson, istället för att komma med högerpopulistiska lösningar på ett redan alltför stort och också växande samhällsproblem.

Ungdomarna i Rosengård, Tensta, Rinkeby eller Angered är inte mer våldsbenägna eller farligare än ungdomar på andra ställen. De är bara mindre sedda. De är bara mindre räknade med.
De är bara mer utanför - språkligt, ekonomiskt, socialt.

Ingen mår bra av att vara utanför.

Läste nånstans att 80% går arbetslösa i Rosengård och att det har varit så ganska länge.

Om ungarna vid köksbordet hemma bara får höra hur dåligt det går för mamma och pappa att söka jobb och de år efter år får se pappa gå och fika med sina lika arbetslösa kompisar eller mamma gråta för att situationen är så desperat så tror jag nog frustrationen byggs på tidigt.

Barn ser upp till vuxna i sin närhet och tar efter. Allt hänger ihop.

Se det, Johan Pehrsson, snälla, istället för att stänga in, glömma bort och gå vidare.

....prata om min dag.

Hur stort jag tyckte att det var att få höra "min" partiledare live prata om äldreomsorgens blinda fläck, dvs de kvinnliga anhörigvårdarna.

Jag skulle vilja prata om hur snett jag tycker att det är att man i många kommuner i Sverige idag lägger hemtjänst(servicedelen, typ städning, tvätt)-taxorna på exakt samma nivå som många företag har lagt sina hushållsnära tjänster på.

Detta får som konsekvens att de som har råd att betala för hushållsnära tjänst ofta gör det istället för att använda den kommunala hemtjänsten och de som inte har råd med varken den hushållsnära tjänsten eller den kommunala hemtjänsten, de får lita till sina anhöriga för hjälp.

Denna hjälp kommer i mycket hög utsträckning från kvinnor.

Ja detta och mycket mer därtill skulle jag vilja prata om.
Men idag orkar jag inte.

Jag har varit på seminarium och samtal på riksdagshuset hela dagen idag.

Jättespännande men också tröttande av alla intryck och allt bra som sas.

Nu ska jag lägga huvudet på kudden och hoppas John Blund hälsar på tidigt.

När jag skulle börja mellanstadiet, skulle vi få en fröken som var fruktad på hela skolan, av både lärare och elever. Det gick rykten om Ewa, som ett storväxt monster som åt barn till frukost, så när vi skulle träffa henne för första gången inför övergången till mellanstadiet så var jag livrädd!

Ewa visade sig bli den vuxna som jämte min elevassistent, Ingmarie, kom att betyda allra mest för mig under skoltiden och som har präglat mig också som vuxen. Visst var Ewa sträng, men oerhört rättvis och visst krävde hon respekt men hon gav också var och en av oss sin respekt.

Jag skulle kunnat vara ett tacksamt mobb-offer pga mitt funktionshinder, men det hände som tur var aldrig.
I femman var det dock en tjej i klassen som försökte få igång alla  andra mot mig, genom hot om stryk och genom att baktala både mig och flera andra i klassen. Hon var på väg att lyckas och hade också gjort det, om det inte hade varit för Ewa. Så fort Ewa fick höra talas om att det var nåt på gång i klassen, så tog hon tag i det direkt. Tjejen som spridit ut att jag baktalat flera andra, fick stå till svars inför Ewa och de som baktalats, liksom jag, tills jag kunde bli rentvådd och tjejen erkände att hon velat lägga skulden på mig pga svartsjuka.

Hade inte Ewa sett mig och tjejen och sett vad som höll på att börja hända så hade jag garanterat inte varit den jag är idag.

Ewa dog för några år sedan och jag var på hennes begravning. Det var värdigt på något sätt att få tacka henne för vad hon kommit att betyda. Sitt nationella erkännande fick Ewa när en av hennes mer kända elever,  komikern Peter Wahlbeck, prisade henne i ett TV-program.

Elever behöver lärare som Ewa. Lärare som ser, som hör, som finns, som bryr sig.

I dagens nyhetsflöde hör och läser man att skolminister Jan Björklund vill ta ytterligare steg mot att göra den svenska skolan till en enda stor militärförläggning, med rädda rekryter till elever och lärare som ska agera skrikande och straffande befäl, snarare än engagerade pedagoger, som lär för livet.

Stökiga elever ska kunnas stängas av från skolan i upp till en vecka.

Populistisk idé så det visslar om det!

Var ska bråkstakarna bli av - dra på stan och bli nån annans problem?
Vem kommer att se dem där? Vem kommer att bry sig om varför bråkstaken har blivit bråkstake?

Skolan och eleverna behöver redskap som stimulerar till lärande, lust att utforska världen utanför.

Skolan behöver inte redskap att piska in kunskap i ungarna - det funkade inte förr i tiden och det kommer garanterat inte att funka nu heller!

Med god hjälp av dem som är satta att företräda arbetarna, visserligen......

Läs också Marcus Birros eminenta omvärldsanalys:

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1510297/vanstern-ar-inte-langre-en-rost-mot-orattvisorna