Konsten att ta hand om varandra

Jag minns en resa mot Växjö, det kan ha varit i november 2001.
Vi satt där i min bil, min vän och kursare Niklas och jag. Jag såg på honom att det var något som han bar på,
som bara måste ut.

Hela han bubblade!

Så kom det: Han skulle bli pappa! Som han hade längtat! Och jag hade längtat med honom, för jag visste ju hur gärna han ville få ett barn med sin älskade Kicki! Och nu var det alltså ett faktum!

Den första dagen i juni månad året därpå kom hon så till världen, med sina stora bruna ögon - Hanna!

Jag fick vara med om hennes allra första dag ute i solen, då var hon dryga dygnet gammal.
Vilken underbar liten tjej!

Niklas och jag fortsatte jobba ihop i skolan i nästan ett år till efter att Hanna fötts, men eftersom de bodde i ett hyreshus utan hiss så blev det inte av att jag kunde komma dit och jag såg därför inte Hanna så mycket mer efter det - förrän flera år senare.

Jag flyttade från stan och kom ifrån de allra flesta, så även Niklas och hans familj och det var inte förrän långt senare som jag fick veta vad som hade hänt med Hanna - hon hade drabbats av malign hjärntumör!

Från stunden jag och Conny fick veta det, släppte vi aldrig taget. Med ett avstånd på 55 mil gjorde vi så gott vi kunde för att låta familjen veta att vi fanns för dem.

Mitt i sommaren förra året blev läget kritiskt för Hanna. Vi var på Fårö då och planen var att vi skulle stannat där ytterligare en vecka, men vi kunde inte. Vi bara måste till Halmstad och till Hanna.

Veckan med henne och familjen vårdar jag i mitt minne som en mycket värdefull skatt.

Hanna dog för ett år sedan idag, natten till den 14 oktober 2009.

Hanna och hennes familj har lärt mig massor - allra mest har jag lärt mig konsten att ta hand om dem som står mig nära. Det bästa sättet att göra det på, är att ge av sig själv och av sin tid.

Jag har en vän, vars far är mycket mycket sjuk och hon, liksom jag, har sina föräldrar på ganska långt geografiskt avstånd och det tär.

Så ta hand om varandra alla där ute - man vet inte hur länge man får ha varandra kvar!

Denna sången spelades på Hannas begravning:



Kommentarer
Postat av: Hannas pappa

Veronica:

Tack...

Din "kursare" och vän - för alltid...

Niklas

2010-10-14 @ 13:48:08
URL: http://hannagull.wordpress.com
Postat av: Anna

Så fint Veronica. Det är så sant det du skriver och det är i svåra tider man vet vilka sina vänner faktiskt är.

kram din vän Anna

2010-10-20 @ 00:38:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback