Igår var det Internationella kvinnodagen. 100 år av kvinnokamp firades både här och där.

Jag slås av hur lika kampen för mänskliga rättigheter är, oavsett vem det är som kämpar; svarta, kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar.

Efter andra världskriget fick vi de mänskliga rättigheterna på pränt i ett antal artiklar. Det borde ha räckt där.
Det gjorde det inte. Istället följde mänskliga rättigheter för kvinnor i ett särskilt dokument, för barn i ett annat dokument och nu senast för personer med funktionsnedsättningar i ytterligare ett dokument.

Sverige har skrivit på alla de här dokumenten, som den duktiga eleven längst fram i klassen vi gärna vill vara.

Och visst, vi har nått en bra bit på väg, men det är långt, långt kvar!

En förutsättning för förändring är synliggörande. I helgen var jag på Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens. I Verksamhetsplanen för 2010 stod uppräknat en massa områden vi vill arbeta med för att förändra och förbättra. Men inte en stavelse om personer med funktionsnedsättningar eller de mekanismer som gör att vi som lever med funktionsnedsättningar så ofta exkluderas.
Efter lite diskussioner(bl a för att den officiella motionstiden löpt ut) fick jag till slut majoriteten av församlingen med mig på att "funktionshinder-frågor" är något vi i partidistriktet Storstockholm ska arbeta med.

Nu räcker det ju inte att synliggöra saker och ting - det måste till handling också, men myrsteg, myrsteg.

Jag tror på förändring och jag tror på att genom att jag engagerar mig politiskt och på andra sätt, så kan jag förändra!

Kalla mig gärna idealist - det är jag stolt över att vara!