Ibland längtar jag efter 40-årskrisen! Många i min närhet, som har passerat detta magiska årtal, har till synes helt plötsligt, mirakulöst, vetat vad det är de vill göra med sitt liv. Någon har brutit upp från sunkigt jobb och startat eget. Någon har kommit i kontakt med sitt inre och börjat förstå samband mellan orsak och verkan.

Själv irrar jag mest omkring i livet, som en "äggasjuk höna". 36 år gammal, visserligen utbildad, men inget jobb, ingen meningsfull tillvaro, inget "ge tillbaka till samhället"........

När jag var liten var min dröm att bli en kvinnlig Perry Mason

Jag har alltid var intresserad av lag och rätt och försvarsadvokat var något jag verkligen skulle kunna tänka mig. När jag blev äldre insåg jag att det skulle krävas en massa plugg om jag skulle kunna bli advokat, så då stöp de planerna.

Istället irrade jag runt, på en massa jobb som jag egentligen inte såg någon framtid i, i väntan på att jag skulle komma på vad jag ville bli när jag blir stor.

Jag började till slut utbilda mig, social omsorg på universitetet. En linje som var rolig att plugga och som jag var säker på skulle ge mig jobb. Nu blev det ju inte riktigt så.......Lite fick jag prova på det visserligen, men inget varaktigt....Nu irrar jag mest omkring igen.

Adde har varit ganska vilsen, fram och tillbaka, inför valet av gymnasielinje. Nu har han valt och kommit in, men vet ändå inte om det är rätt. Killen är 20 år yngre än mig!! Vad säger detta om mig, kan man undra? När ska jag växa upp? När ska jag hitta en meningsfull tillvaro, ett jobb som jag trivs med och är bra på?

Läste i tidningen idag att risken att bli fattigpensionär ökar om man kommer igång med att jobba sent(25-30 år), eftersom man då inte får in nån tjänstepension. Jag har 29 år kvar till pensionen....känns inte jättelångt.

Jag hade gärna öppnat eget, om jag bara visste vad jag är bra på, som jag dessutom kan tjäna pengar på. Nån som har nån idé?