The Ex-factor

Jag har tidigare berättat om min ganska nyblivna make, som jag älskar väldigt högt och som jag måste haft en bra dag när jag hittade! *L*

När jag hittade honom, så kom han med en historia, i form av 2 söner med tillhörande mamma.
Jag gillar pojkarna jättemycket och jag går väldigt bra ihop både med deras mamma och med hennes föräldrar, alltså Connys tidigare svärföräldrar.

Anledningen till att allt har gått så bra tror jag dels ligger i att jag faktiskt hade en sund inställning till alltihop redan från början och jag trodde inte allt skulle vara rosaskimrande med mig, barnen och exet - snarare målade jag upp svarta scenarion, med min egen bakgrund som skilsmässobarn i färskt minne.

Det var inte mycket av mina farhågor som besannades som tur var, men nu har killarna kommit in i puberteten med full kraft och det är ett helt annat ball-game!

Plötsligt ska det trotsas till höger och vänster och även om vi slipper undan ganska lätt i jämförelse med många andra tonårsföräldrar så tar det ändå på krafterna att göra upp dealer med ungarna och att gång på gång ändå tvingas jiddra med 15-åringen som 5 minuter innan han ska vara hemma, ringer sin far och tjatar sig till en halvtimme extra ute.

Och så står jag där vid sidan om och upplever inte att jag kan göra ett skit åt situationen!

I helgen mötte vi killarnas mamma och plötsligt fann jag mig mitt uppe i en diskussion med henne om varför vi är så hårda mot 15-åringen och att hon hade låtit honom vara ute på stan till 3 för ett par veckor sen.
När jag då frågade henne om han och hans bror gör något för att hjälpa till hemma så sa hon att visst gör de det. Häromdagen hade 15-åringen t o m på eget initiativ städat upp och gjort iordning disken i köket.

När de är här hos oss sköljer de inte ens ur sitt glas när de druckit klart!

Jag vill verkligen inte utmålas som nån bitsch som kommit in i Connys och ungarnas liv och förpestar tillvaron, men jag tycker att privilegium så som att vara ute sent eller att få hjälp med att betala en ny telefon, ska förtjänas.

Om inte vi möts med respekt, finns det då nån lag som jag som "gummimamma" inte känner till, som säger att vi måste respektera ungarnas vilja?

Jag har antagligen trampat i ett jävla getingbo nu, men jag är bara så in i helskotta trött på hormonstinna tonåringar!!!
Kommentarer
Postat av: Rose-Marie

Jag känner igen vartenda ord du skriver..min stackars sambo fick ju dras med en tjurig bonusdotter som tyckte att han minsann inte hade ngt att säga till om för han var inte hennes pappa! Att han bara ville hennes bästa för att han bryr sig så mycket om henne det struntde hon blankt i!
Men hav förtröstan säger jag bara...på hennes studentfest sa hon till honom att han t o m är bättre än hennes riktiga pappa..fast vägen dit har varit jobbig och ibland slitit hårt på vårt förhållande.
Önskar av hela mitt hjärta att de ska gå bra för dig också!
Kram Rosie!

2007-09-22 @ 11:19:47
URL: http://rosie1955.spaces.live.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback