Idag har jag tillbringat 4 timmar på KS(Karolinska Sjukhuset) med att bli inskriven inför min operation. Jag har aldrig varit med om att man skrivs in på avdelning en hel vecka innan man ska vara där, men idag hände det i alla fall. Jag gick runt till inskrivningsmottagningen...väntan...pratade med sjuksköterskan, kissade i en mugg, tog prover på såret på foten, pratade lite till om hur jag skulle vilja ha det när jag ligger inne(TV och eget rum och sånt), vi får väl se om det blir så....

Sen mera väntan...mottagningen såg ut som nånting hämtat från Ungern på 1950-talet - och detta ska vara Sveriges mest berömda sjukhus, där det bedrivs Nobelpris-vinnande forskning...hm...Nåja; prat med mycket charmig och trevlig läkare.
Sen vidare till Anestesi-kliniken(narkos)...ytterligare väntan, samtal med trevlig läkare - fick verkligen gehör för min paniska skräck för att sövas! Jag fattar inte varifrån den rädslan kommer - man kan tycka att det borde bli lättare och bättre med åren, men det är fan precis tvärtom!!

Efter Anestesin mer väntan på Provtagningsmottagningen - 20 nummer före mig när vi kom till väntrummet. Dryga halvtimmen senare var jag inne hos sköterskan, som konstaterade att det minsann inte var lätt att hitta några bra kärl på mig idag heller! - Konstigt, och jag som trodde sånt bättrade sig med tiden - NOT!

Så, efter 4 timmar, åkte jag hem, helt slut psykiskt och snurrig i huvudet av all information och alla intryck. Jag borde vara proffs vid det här laget, kan man tycka, men jag blir nog aldrig vuxen i det avseendet - heller!

Nu väntar 7 dygn av total existentiell panikångest! Men sen blir det väl bra, får vi hoppas......OM jag överlever :o/